Publ: 21 jan 2009 08:03 Uppdaterad
Foto: Nina Leijonhufvud
Hon har ammat tio barn
Elisabeth Djurström har fött tio barn och ammat sina barn länge. Minstingen Ville, tre år får fortfarande bröstet så ofta han vill, vilket innebär upp till tio gånger per dag.
- Det har bara rullat på. Mjölken har alltid funnits och jag har sett det som en självklarhet att amma så länge mina barn velat, säger Elisabeth Djurström.
Hemma villan i Trångtä, utanför Funbo, leker Ville med bilar i det kombinerade sov- och lekrummet när vi kommer på besök. Storasystrarna Julia, 11 och Linnea 15, har slutat skolan för dagen och är också hemma.
Familjen Djurström är dock större än så. 48-åriga Elisabeth Djurström är mamma till tio barn i åldrarna 3-30 år. Det är bara de tre äldsta som flyttat hemifrån. Hon och maken Stefan har sju barn och ett barnbarn boende hemma.
När Elisabeth födde sitt första barn, dottern Malin, var hon 18 år.
- Med Malin funkade amningen i några månader. Jag minns att hon var väldigt hungrig och låg vid bröstet för jämnan. Jag var osäker som vilken förstagångsmamma som helst och tyckte det var jobbigt att hon aldrig blev mätt. När hon var tre månader sa min mamma att jag skulle ge henne bröstmjölksersättning. I samband med det slutade jag amma.
När Elisabeth Djurströms andra barn blev tvungen att läggas in på sjukhus, bara några månader gammal, sinade mjölken.
Men med de övriga barnen har amningen i det stora fungerat problemfritt, även om var och en varit olika lätta att mata. En del har legat länge, andra har tankat i sig tills de blivit mätta och sedan släppt bröstet.
De flesta av barnen har ammats i minst 1,5 år och som längst upp till tre års ålder. De har ätit smakportioner av vanlig mat efter ett par månader och efterhand övergått till fast föda i kombination med bröstmjölk.
- Men Julia, nummer nio, helammade jag fram till hon var 1,5 år, eftersom hon vägrade äta vanlig mat. Hon var påstridig när hon blev större och krävde att få bröstet. Hon kunde ligga jättelänge, till slut bestämde jag mig för att det räckte när hon fyllt tre.
Det här minns också Julia som sitter med under samtalet. Hon berättar att kommer ihåg hur jobbigt det var när mamma sa att hon matat färdigt och hur gott hon tyckte det var att snutta i sig söt, gräddig mjölk.
När Elisabeth Djurström fortsätter att berätta om sina 30 år i ständig beredskap, låter allting väldigt självklart. Hon har aldrig sett sig själv som en mjölkmaskin och hon känner inte att hon behövt göra några uppoffringar.
- Jag har varken känt mig bunden eller tvingad att amma. Jag ammar av bekvämlighet, för att slippa vällingen och för att det är naturligt. Våra barn har alltid sovit med oss när de varit små och då har det varit lättast att ge dem bröstet när de vaknat till på natten. När man är hemifrån är det så praktiskt att ta fram bröstet i stället för att krångla med nappflaska, värma välling eller annan dryck. När barnen behövt släcka törsten har jag haft vätskan här, säger hon och pekar mot bröstet.
Många tror att hon och maken Stefan är religiösa, att de fått många barn för att de är emot preventivmedel och abort och att hon anammat en särskild filosofi när det gäller amning.
- Så är det inte. Det har bara blivit så. Amning verkar vara ett väldigt känsligt ämne. Jag tycker att man ska få göra som man vill utan att känna dåligt samvete. Jag har inga synpunkter på mammor som av någon anledning inte ammar. Det är inte på amningen det hänger om man är en bra mamma eller inte.
Elisabeth Djurström har ammat under sina graviditeter men aldrig två barn samtidigt. Där går gränsen, menar hon. Det hade hon aldrig orkat.
Men hon har ammat sitt barnbarn eftersom han vägrade att ta flaskan när hon var barnvakt och hon har fött upp en huskatt på bröstmjölk.
- Han var en undernärd kattunge som höll på att dö. Jag mjölkade ur och gav honom av min mjölk för att han skulle överleva, berättar Elisabeth Djurström.
Ville, som förflyttat sig från lekrummet till vardagsrummet, sätter sig i Elisabeths knä och kurar ihop sig. Han plirar lite nyfiket på oss från mammas trygga famn och sätter sig bekvämt till rätta. Elisabeth Djurström tar vant fram maten för att ge honom en slurk.
Elisabeth Djurström berättar att hon aldrig frågar Ville om han vill ha bröstet. Det är han som kommer och vill ha. På kvällen somnar han vid bröstet.
- Han är aldrig påstridig eller rycker och drar i mig när han vill ha mat. Han äter och sen är han nöjd. Nu är han också så stor att han förstår att det inte alltid passar att få bröstet när vi är ute bland folk.
Ville äter mat som en helt vanlig treåring, bröstmjölken är bara en del i allt annat han äter.
- Oftast kommer han när han är ledsen eller trött. Det kan bli mellan tre och tio gånger per dag. För mig är det en mysig stund då jag har en anledning att sätta mig ned och vila lite. Annars är jag den som far runt och är på språng hela tiden.
Ville beskrivs som familjens lilla kelgris och sladdbarn. Närmast i syskonskaran är 11-åriga Julia. I höstas, när Ville fyllde tre år, tänkte Elisabeth Djurström att hon skulle sluta amma. Men då sa de äldre barnen ifrån.
- De tyckte synd om honom och sa att jag inte fick. Jag tänkte att jag fortsätter väl ett tag till.
Hon har oftast fått positiv respons av omgivningen för att hon ammat sina barn länge.
Men när hon var på treårskontroll med Ville, reagerade bvc-sköterskan negativt.
- Hon sa: "Va! Ammar du fortfarande? I så fall gör du det för din egen skull, för att du vill ha närhet från ditt barn." Jag blev ledsen och kände kritiken, att man inte får amma ett stort barn. Men jag gör precis som jag vill.
Elisabeth Djurström tänker amma Ville tills han självmant slutar. Men på frågan om hon kan tänka sig att amma en sexåring svarar hon nej. Hon vill kunna ha sitt barn i knäet och hålla om. I höst börjar Ville på dagis och Elisabeth Djurström går tillbaka till jobbet som städare. Till dess tror hon att han hunnit vänja sig av vid bröstet.
Hemma villan i Trångtä, utanför Funbo, leker Ville med bilar i det kombinerade sov- och lekrummet när vi kommer på besök. Storasystrarna Julia, 11 och Linnea 15, har slutat skolan för dagen och är också hemma.
Familjen Djurström är dock större än så. 48-åriga Elisabeth Djurström är mamma till tio barn i åldrarna 3-30 år. Det är bara de tre äldsta som flyttat hemifrån. Hon och maken Stefan har sju barn och ett barnbarn boende hemma.
När Elisabeth födde sitt första barn, dottern Malin, var hon 18 år.
- Med Malin funkade amningen i några månader. Jag minns att hon var väldigt hungrig och låg vid bröstet för jämnan. Jag var osäker som vilken förstagångsmamma som helst och tyckte det var jobbigt att hon aldrig blev mätt. När hon var tre månader sa min mamma att jag skulle ge henne bröstmjölksersättning. I samband med det slutade jag amma.
När Elisabeth Djurströms andra barn blev tvungen att läggas in på sjukhus, bara några månader gammal, sinade mjölken.
Men med de övriga barnen har amningen i det stora fungerat problemfritt, även om var och en varit olika lätta att mata. En del har legat länge, andra har tankat i sig tills de blivit mätta och sedan släppt bröstet.
De flesta av barnen har ammats i minst 1,5 år och som längst upp till tre års ålder. De har ätit smakportioner av vanlig mat efter ett par månader och efterhand övergått till fast föda i kombination med bröstmjölk.
- Men Julia, nummer nio, helammade jag fram till hon var 1,5 år, eftersom hon vägrade äta vanlig mat. Hon var påstridig när hon blev större och krävde att få bröstet. Hon kunde ligga jättelänge, till slut bestämde jag mig för att det räckte när hon fyllt tre.
Det här minns också Julia som sitter med under samtalet. Hon berättar att kommer ihåg hur jobbigt det var när mamma sa att hon matat färdigt och hur gott hon tyckte det var att snutta i sig söt, gräddig mjölk.
När Elisabeth Djurström fortsätter att berätta om sina 30 år i ständig beredskap, låter allting väldigt självklart. Hon har aldrig sett sig själv som en mjölkmaskin och hon känner inte att hon behövt göra några uppoffringar.
- Jag har varken känt mig bunden eller tvingad att amma. Jag ammar av bekvämlighet, för att slippa vällingen och för att det är naturligt. Våra barn har alltid sovit med oss när de varit små och då har det varit lättast att ge dem bröstet när de vaknat till på natten. När man är hemifrån är det så praktiskt att ta fram bröstet i stället för att krångla med nappflaska, värma välling eller annan dryck. När barnen behövt släcka törsten har jag haft vätskan här, säger hon och pekar mot bröstet.
Många tror att hon och maken Stefan är religiösa, att de fått många barn för att de är emot preventivmedel och abort och att hon anammat en särskild filosofi när det gäller amning.
- Så är det inte. Det har bara blivit så. Amning verkar vara ett väldigt känsligt ämne. Jag tycker att man ska få göra som man vill utan att känna dåligt samvete. Jag har inga synpunkter på mammor som av någon anledning inte ammar. Det är inte på amningen det hänger om man är en bra mamma eller inte.
Elisabeth Djurström har ammat under sina graviditeter men aldrig två barn samtidigt. Där går gränsen, menar hon. Det hade hon aldrig orkat.
Men hon har ammat sitt barnbarn eftersom han vägrade att ta flaskan när hon var barnvakt och hon har fött upp en huskatt på bröstmjölk.
- Han var en undernärd kattunge som höll på att dö. Jag mjölkade ur och gav honom av min mjölk för att han skulle överleva, berättar Elisabeth Djurström.
Ville, som förflyttat sig från lekrummet till vardagsrummet, sätter sig i Elisabeths knä och kurar ihop sig. Han plirar lite nyfiket på oss från mammas trygga famn och sätter sig bekvämt till rätta. Elisabeth Djurström tar vant fram maten för att ge honom en slurk.
Elisabeth Djurström berättar att hon aldrig frågar Ville om han vill ha bröstet. Det är han som kommer och vill ha. På kvällen somnar han vid bröstet.
- Han är aldrig påstridig eller rycker och drar i mig när han vill ha mat. Han äter och sen är han nöjd. Nu är han också så stor att han förstår att det inte alltid passar att få bröstet när vi är ute bland folk.
Ville äter mat som en helt vanlig treåring, bröstmjölken är bara en del i allt annat han äter.
- Oftast kommer han när han är ledsen eller trött. Det kan bli mellan tre och tio gånger per dag. För mig är det en mysig stund då jag har en anledning att sätta mig ned och vila lite. Annars är jag den som far runt och är på språng hela tiden.
Ville beskrivs som familjens lilla kelgris och sladdbarn. Närmast i syskonskaran är 11-åriga Julia. I höstas, när Ville fyllde tre år, tänkte Elisabeth Djurström att hon skulle sluta amma. Men då sa de äldre barnen ifrån.
- De tyckte synd om honom och sa att jag inte fick. Jag tänkte att jag fortsätter väl ett tag till.
Hon har oftast fått positiv respons av omgivningen för att hon ammat sina barn länge.
Men när hon var på treårskontroll med Ville, reagerade bvc-sköterskan negativt.
- Hon sa: "Va! Ammar du fortfarande? I så fall gör du det för din egen skull, för att du vill ha närhet från ditt barn." Jag blev ledsen och kände kritiken, att man inte får amma ett stort barn. Men jag gör precis som jag vill.
Elisabeth Djurström tänker amma Ville tills han självmant slutar. Men på frågan om hon kan tänka sig att amma en sexåring svarar hon nej. Hon vill kunna ha sitt barn i knäet och hålla om. I höst börjar Ville på dagis och Elisabeth Djurström går tillbaka till jobbet som städare. Till dess tror hon att han hunnit vänja sig av vid bröstet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar